Dan senare....

Emma är en tjej som jag sedan dag 1 varit lite små förtjust i, En söt sprallig blond skånska, det låter som tiden när jag var förälskad i Alice. Idag har hon förlängt sitt blonda hår med hårförlängning, HELVETE man blir ju bara mer förtjust

men så sitter man där igen, fan vad skulle hon se i mig? Hon är ju inte intresserad av någon som mig. Kan tänkte mig att hon är en sån tjej som gillar äldre självsäkra killar. Så borde känna mig ganska uträknad, nej det är nog ingen idé att tänka något på henne.

Spelar det längre någon roll?

Jag, Alva och Linnea satt och pluggade, jag börja prata om Isabella i om att hon kanske skulle komma till internatet denna helgen för att festa. Alva och Linnea frågade mig då om jag skulle satsa på henne. Varför skulle jag göra det? Tänker samma sak där som jag tänker om Emma, det är inte ens någon idé att tänka på att försöka något. Vad spelar det för roll? Kommer ju inte lyckas.

Vad är mitt kall här i livet? Vad ska man göra av livet? Känner mig ensam, rädd. Men vem ska jag vända mig till? Vem ska vara min stöttepelare i mörkret?

Det handlar inte om att jag är player, eller om att jag inte kan fokusera på en, jag blir lätt förtjust i tjejer när jag står där, själv som singel. Sedan spelar det någon roll om jag blir kär i någon av dom? Jag vet ju att ingen av dom vill ha mig?!

Du skulle ta mig härifrån, nu när det blåser på månen.

Vad är mitt stora problem då?

Jag vet inte, jag bara tror och vet vad jag känner, jag har en längtan efter att träffa någon. Jag har här jätte bra vänner, vi har otroligt roligt tillsammans på internatet, men jag längtar efter att ha den där speciella. Nu när jag kommer in i ett rum känner jag mig välkommen, människor blir glada när jag kommer. Men jag vill att hon den där speciella ska bli överlycklig av att se mig, och få den där blicken, ”V, vad jag har saknat dig” När ska man få den blicken av någon? Kommer någon här att ge mig den? Svaret antar jag är ”får se” respektive ”nej”.

Den starta vi åkte långt, från gryningen från tårarna, vi åkte långa mil.

Varannan minut tänker jag för mig själv, varför bryr jag mig, varannan minut tänker jag, jag längtar efter någon.

Jag har tappat intresset för sex. Sex, vad är det? För mig är det nu som något jag har missbrukat till den grad att det blir meningslöst, ointressant och snarare en börda än en närhet till en annan människa. Skulle en tjej komma fram till mig nu och fråga ”vill du ha sex?” skulle mitt svar till 90% sannolikhet lyda ”Nej, men kanske mysa lite istället?” och hur stor skulle sannolikheten för att hon kommer fram till mig igen och pratar? Förmodligen lägre än dom 10% sannolikhet att jag säger ”Ja, ska vi knulla i min säng eller din?”

Maja och Lovisa vet jag en gång i tiden ha gett mig den blicken när jag har kommit in i ett rum. Men kan nog inte komma på några fler människor. Agnes känns det som att jag aldrig fått av. Kramen som säger ”jag älskar dig” har jag nog bara fått av två personer, den ena mena det inte och den andra är Jessica och har inte tid för mig. Trots att vi nu inte bor långt från varandra.

Ne jag tror bestämt livet är meningslöst.

Spelar det längre någon roll?

Det är en fråga som jag ställer mig mer eller mindre konstant. Nu var det länge sedan jag skrev något, varför vet jag inte. Nu har jag alla fall tänkt och känner att jag har material i mitt huvud som kan vara värt att skriva ner.

Månaderna har gått och vi börjar säkert närma oss år sedan jag skrev. Idag sitter jag nere i Blekinge på en folkhögskola och läser natur, igen. Jag har kommit fram till att jag älskar naturvetenskap, älskar att lära mig om hur saker fungerar och Einstein har ännu en gång blivit min stora idol.

Men samtidigt som jag sitter här nere och njuter av att kunna få studera och lära mig saker undrar jag, varför är jag inte glad?

Agnes sa till mig att jag inte hade några problem i livet att jag bara tycker synd om mig själv. Det känns som att jag hört det förut men kan inte ge fler konkreta exempel denna kvällen. Men vad måste man gå genom för att det ska bli synd om en som person, eller att man alla fall ska få bli erkänd som ”du mår inte super”, hur mycket krävs?

Jag vill inte att någon ska springa i panik runt mig och undra när jag kommer ta självmord, jag vill bara veta att ni tänker på att jag inte alltid är lycklig och att jag kan vara deprimerad trots att jag inte har några konkreta problem.

Vad är mitt stora problem då?

Jag vet inte, jag bara tror och vet vad jag känner, jag har en längtan efter att träffa någon. Jag har här jätte bra vänner, vi har otroligt roligt tillsammans på internatet, men jag längtar efter att ha den där speciella. Nu när jag kommer in i ett rum känner jag mig välkommen, människor blir glada när jag kommer. Men jag vill att hon den där speciella ska bli överlycklig av att se mig, och få den där blicken, ”V, vad jag har saknat dig” När ska man få den blicken av någon? Kommer någon här att ge mig den? Svaret antar jag är ”får se” respektive ”nej”.