Spelar det längre någon roll?

Det är en fråga som jag ställer mig mer eller mindre konstant. Nu var det länge sedan jag skrev något, varför vet jag inte. Nu har jag alla fall tänkt och känner att jag har material i mitt huvud som kan vara värt att skriva ner.

Månaderna har gått och vi börjar säkert närma oss år sedan jag skrev. Idag sitter jag nere i Blekinge på en folkhögskola och läser natur, igen. Jag har kommit fram till att jag älskar naturvetenskap, älskar att lära mig om hur saker fungerar och Einstein har ännu en gång blivit min stora idol.

Men samtidigt som jag sitter här nere och njuter av att kunna få studera och lära mig saker undrar jag, varför är jag inte glad?

Agnes sa till mig att jag inte hade några problem i livet att jag bara tycker synd om mig själv. Det känns som att jag hört det förut men kan inte ge fler konkreta exempel denna kvällen. Men vad måste man gå genom för att det ska bli synd om en som person, eller att man alla fall ska få bli erkänd som ”du mår inte super”, hur mycket krävs?

Jag vill inte att någon ska springa i panik runt mig och undra när jag kommer ta självmord, jag vill bara veta att ni tänker på att jag inte alltid är lycklig och att jag kan vara deprimerad trots att jag inte har några konkreta problem.

Vad är mitt stora problem då?

Jag vet inte, jag bara tror och vet vad jag känner, jag har en längtan efter att träffa någon. Jag har här jätte bra vänner, vi har otroligt roligt tillsammans på internatet, men jag längtar efter att ha den där speciella. Nu när jag kommer in i ett rum känner jag mig välkommen, människor blir glada när jag kommer. Men jag vill att hon den där speciella ska bli överlycklig av att se mig, och få den där blicken, ”V, vad jag har saknat dig” När ska man få den blicken av någon? Kommer någon här att ge mig den? Svaret antar jag är ”får se” respektive ”nej”.