Vad är mitt stora problem då?

Jag vet inte, jag bara tror och vet vad jag känner, jag har en längtan efter att träffa någon. Jag har här jätte bra vänner, vi har otroligt roligt tillsammans på internatet, men jag längtar efter att ha den där speciella. Nu när jag kommer in i ett rum känner jag mig välkommen, människor blir glada när jag kommer. Men jag vill att hon den där speciella ska bli överlycklig av att se mig, och få den där blicken, ”V, vad jag har saknat dig” När ska man få den blicken av någon? Kommer någon här att ge mig den? Svaret antar jag är ”får se” respektive ”nej”.

Den starta vi åkte långt, från gryningen från tårarna, vi åkte långa mil.

Varannan minut tänker jag för mig själv, varför bryr jag mig, varannan minut tänker jag, jag längtar efter någon.

Jag har tappat intresset för sex. Sex, vad är det? För mig är det nu som något jag har missbrukat till den grad att det blir meningslöst, ointressant och snarare en börda än en närhet till en annan människa. Skulle en tjej komma fram till mig nu och fråga ”vill du ha sex?” skulle mitt svar till 90% sannolikhet lyda ”Nej, men kanske mysa lite istället?” och hur stor skulle sannolikheten för att hon kommer fram till mig igen och pratar? Förmodligen lägre än dom 10% sannolikhet att jag säger ”Ja, ska vi knulla i min säng eller din?”

Maja och Lovisa vet jag en gång i tiden ha gett mig den blicken när jag har kommit in i ett rum. Men kan nog inte komma på några fler människor. Agnes känns det som att jag aldrig fått av. Kramen som säger ”jag älskar dig” har jag nog bara fått av två personer, den ena mena det inte och den andra är Jessica och har inte tid för mig. Trots att vi nu inte bor långt från varandra.

Ne jag tror bestämt livet är meningslöst.